Alla tre reste sig och kom emot mig på vingliga ben.
Ända fram till kanten och försökte till och med att klättra lite.
Nu har dom ju inte världens bästa balans i den här åldern, men det är så otroligt häftigt.
Dom tittade på mig med pigga klara ögon.
Jag fånpeppratade med dom och dom svarade tillbaka.
IBLAND är man glad att man är ensam. *skratt*
Det var så länge sedan jag själv hade egna kattungar och jag har verkligen glömt bort den enormt omvälvande känslan det är när man får kontakt med dom och dom känner igen en.
Jag önskar verkligen att alla kunde få uppleva det här.
Jag vet att jag är enormt priviligierad i och med att allt gått så bra och att Puzzel är en sån underbar mamma.
Jag är oerhört tacksam för det.
I min egna första raskattkull en gång för länge länge sedan, så dog den första kattungen så jag vet att det inte alltid går som man vill.
Jag har haft ett par kullar efter det som det gick bra för och även en huskattkull på den svarta honan vi hade då.
Jo, jag visste inte bättre på den tiden.
Inte så att jag tog en kull för att man måste innan man kastrerar eller för att det var så sött, utan för att jag helt enkelt inte förstod att man skulle kastrera på den tiden.
Nå, nog om det och mitt filosoferande.
Det är mycket känslor nu på så många sätt.
Besökte barnens farmor på sjukhuset efter jobbet idag och sedan till kattungarna.
Kontrasterna på livets början och slut är lite väl stora just nu för mitt eget välbefinnande.
Här är Trillingarna på språng.
Och här är en annan "liten" på språng.
- Vill ni leka ?
- Okej, jag kommer ner till er.
- Eh alltså, det var inte jag Matte.
- Du VET att du börjar bli gammal och behöver glasögon.
Han klättrar rejält på mina nerver just nu.
Idag har han lärt sig att hoppa från bänken vid micron, rakt över köksgolvet och landar på diskbänken. *suck*
Men så tar man upp honom i famnen och borrar ner hela ansiktet i den mjuka goa magen och allt är självklart förlåtet på ett kick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar